Jag brukar tycka om att gå på kyrkogården och kika. Det är stilla och vackert samtidigt som det vilar något vemodigt över det. Denna helgen var inget undantag. Det är lördagskväll och Alla helgons dag.
Det är ganska mycket folk när vi kommer dit. Barn som skrattar och folk som går runt och kikar på alla tusentals ljus som lyser upp gravarna. Allt eftersom tiden går blir det färre och färre besökare.
Jag går förbi några gravar som ser ut att ha stått där ganska länge. Framför en av stenarna står en man och tittar tomt framför sig. Som att han drömmer sig tillbaka i tiden. Vid en annan sitter en gammal dam på huk. Det är mörkt och stilla runt henne. Hon tänder försiktigt ett av ljusen som vinden blåst ut. Allt man kan höra är hur hon snyftar svagt. Jag får en klump i halsen och skyndar snabbt ikapp min lillasyster och min flickvän som går längre fram på vägen. Syster berättar och visar vart på kyrkogården hon jobbade under sommaren. Jag kan dock inte sluta tänka på de två personerna som stod ensamma vid gravarna.
Deras sorgsna ansikten kommer jag aldrig glömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar